Klockan är en stund efter åtta och jag har precis krupit ner i sängen med en kopp te. Men jag tänkte komma med en liten mitt-i-veckan-uppdatering såhär i snöstormen som dök upp nu under eftermiddagen.
Just nu går mesta tiden åt till att försöka ta hand om kroppen. Det finns inte så mycket ork över till annat. Kroppen säger vila och jag försöker att lyssna. Det är fortfarande ovant men på lång sikt hoppas jag att det ska löna sig i form av ett mer hållbar mående. Förhoppningsvis slippa sånna kortisonras som jag hade igårkväll. Jag prioriterar vila, försöka äta bättre, göra min andningsträning för lungorna och motion. Motion innebär just nu i mitt väldigt slitna skick att gå ett varv runt kvarteret (eller motsvarande). Varken mer eller mindre men varje dag.
Jag tog hjälp av sjukgymnasten på smärtrehab för någon vecka sedan som är otroligt vettig och bra och ett varv runt kvarteret blev målet inför nästa besök nu på fredag. Det må låta lite men att börja där och se hur det funkar att faktiskt göra varje dag i två veckor. Det ska vara hållbart i längden. Sen får vi bygga därifrån.
I måndags hade jag läkarbesök på Endometrioscentrum vilket passade rätt bra då jag än en gång fått blödningar och mer ont. Mindre passande visserligen med undersökning när jag redan hade mer ont så resten av dagen spenderades sen på soffan med värktabletter och vetepåse. Fortfarande svajar måendet ganska mycket, troligtvis till viss del på grund av blödningarna och den ökade värken. Det gör nog att kortisonet har svajat lite mer nu. Kanske lite förkylning också som ligger i botten och drar extra.
Men jag har haft en bra vecka hittills ändå måste jag säga. Jag försöker landa i lugnet och ta saker som de kommer utan stress. Hitta det bra och positiva i stunderna och fokusera på trevliga och fina saker. Igår kom föräldrarna hit och idag blev det att jag halvsov på soffan hos dem efter att ha varit iväg till sjukhuset med ett lungprov och hämtat mediciner. Mamma erbjöd lunch och det var ju inte så tokigt! Annars har jag insett storheten med youtube (ja, jag vet att jag är en evighet efter alla andra) så jag har kollat en massa youtubeklipp varvat med Netflix. Framförallt är det en kanal som verkligen har inspirerat mig just nu.
Nu ska jag snart försöka sova för att vara så pigg som möjligt inför imorgon. Då är det dags för ett minst sagt spännande möte som jag väntat länge på. Jag har verkligen fått träna på mitt tålamod den sista tiden och det kommer jag nog få fortsätta göra ett bra tag till om allt går enligt planerna. Men då förhoppningsvis på ett betydligt mer konkret sätt.
Den här helgen har gått i väldigt lugnt tempo. Sista veckan har kroppen haft åsikter om något oklart men de sista dagarna har jag ändå i långsamt tempo orkat göra lite saker. I fredags kom Sara hit med sushi till lunch. Det var alldeles för länge sen vi sågs ordentligt nu så det var verkligen på tiden! Bra att få prata ikapp lite om livet och umgås.
Efter en lugn förmiddag promenerade jag igår eftermiddag iväg hem till föräldrarna. Trots dubbar på skorna var det riktigt otäckt att gå i halkan. Det är helt galet vad halt och knaggligt det är här på gatorna just nu! Väl framme bjöds det på fika för min faster och farbror var där för att gratta mamma som fyllde år för en vecka sedan. Vi hade redan haft ordentligt kalas för henne förra lördagen men de var upptagna då så det blev fika igår istället. Bra anledning för mig att komma ut en sväng och jag fick middag också innan pappa skjutsade hem mig. En trevlig lördag helt enkelt!
Idag testade jag orken lite med att åka en sväng till Gränby centrum. Jag har levt de här första 13 dagarna på året utan någon kalender så det var verkligen på tiden att det åtgärdades. De hade lite för många att välja på i bokaffären men det fick bli något lite skojigare än de tråkiga svartvita. Rosa känns ju helt klart som min grej så kommande år får vara rosa! Lite annat nödvändigt lyckades jag med att köpa också i form av ett par favoritpennor, lite ansiktsprylar och resorb.
Det blev en ganska yrslig vända med flera vilopauser men jag fixade det! Tjohoo! Livet blir ganska spännande när det känns som att man är kalasfull hela tiden. Det känns mycket mer befogat om man faktiskt har druckit vin. Haha! Men det var bra att komma ut en sväng och jag fick det viktigaste fixat ändå.
Resten av eftermiddagen och kvällen har jag jag mest hängt på soffan, duschat och ätit middag. Helgen har kantats av mensvärk så nu har jag bäddat ner mig på soffan med vetepåse, te och Så ska det låta på tv. Trevlig och lugn söndagkväll.
Jag försöker att ta vara på de bra sakerna och hitta fungerande sätt och lösningar på saker nu istället för att bara vara bitter över att jag inte mår bra. Det gör ändå ganska stor skillnad och är nog en viktig del i att försöka hitta vägen till ett bättre fungerande liv. Jag tänkte också försöka att dela med mig lite mer av livet som numera kanske ser lite annorlunda ut än förut. Men det betyder inte att det måste vara dåligt.
Det är några ord som har fastnat som jag fick höra från kontrollanten direkt efter min uppkörning. Följt av de där otroligt långa sekunderna innan han log och sa att jag var godkänd och hade fått mitt körkort.
Jag insåg det inte då. Att det var ord som jag verkligen behövde och något som jag behöver använda mig av när det gäller i stort sett alla delar av mitt liv. Det har tagit 2.5 år för mig att inse det ordentligt och det är inget som är lätt att ändra på bara sådär. Men vad här i livet är enkelt egentligen? Det finns nog en anledning till att de där orden ändå fastnade någonstans i bakhuvudet på mig och har dykt upp lite då och då under åren. Oftast inte ens när det gällt bilkörning.
Nu när jag försöker att bygga mig ett mer hållbart och fungerande liv känns det mer passande än någonsin. Något för mitt kontrollbehov och perfektionisten i mig att leva efter. För jag fastnar alltför lätt i att inte göra något alls. För att jag inte kan allt redan eller för att det inte blir exakt så perfekt som jag förväntar mig. Men görs det inte överhuvudtaget så blir det istället ingenting av det hela och det är ju ett betydligt sämre alternativ. Det gäller det mesta, både när det kommer till musik och övning, fotograferande, bloggande, skrivande… Ja, egentligen allting just nu. Om jag inte kan göra det 100% bra, helst 150%, varför göra det överhuvudtaget?
Jag tänkte försöka med att det ska bli ändring på den fronten. Bort med alla tankar om det perfekta och färdiga. Det är ju faktiskt vägen dit som är resan och det viktiga. Om det så gäller att komma tillbaka till musiken igen, ta upp fotandet eller bygga upp kroppen från början. Jag förväntar mig inte att andra ska vara perfekta så varför ska jag kräva det av mig själv?
Så nu får det vara slut på det perfekta. Hellre att det blir något istället för ingenting alls. Ett steg i taget.
Foto från en härlig vinter i Bollnäs för många år sedan.
Det har tagit några dagar att komma på banan igen efter nyårshelgen men oj vilka fina dagar jag haft. Trots att jag verkligen försökt att disponera energin och orken för att inte krascha alltför mycket så måste jag erkänna att jag fortfarande är otroligt trött.
I söndags kom Annie och Oskar hit för att stanna i flera dagar! Det har blivit tradition att fira nyår ihop. Det måste nog vara fjärde året nu eller femte året nu tror jag. Otroligt bra anledning att träffas när vi bor i olika ändar av landet och inte kan ses så ofta som jag skulle önska.
När jag hade mött dem vid bussen och de fått landa lite här hos mig så promenerade vi iväg och köpte sushi. Okej, det kan nog främst ha varit jag som behövde landa och hitta mig själv och försöka att inte bli för övertaggad över att de äntligen var här. De måste ju pröva på stans bästa sushi som råkar ligga bara 10 minuters promenad från mig och vi slapp laga middag. Win win!
Efter en lugn nyårsaftonsförmiddag blev det dags att på eftermiddagen packa ihop oss och bege oss en bit utanför stan. Jag hade den otroliga lyxen i år (eller blir det förra året?) att få fira nyår med både några av mina bästa Uppsalamänniskor OCH icke-Uppsalamänniskor på samma gång. Hur galet är inte det?!
Såhär fint var det uppdukat när vi kom dit! Julia är så himla piffig och fixar kalas och fester så otroligt bra!
Middagsförberedelser i full gång! Allt från snittar och fördrink till trerätters cateringmiddag och såklart tolvslagsbubbel. Verkligen ett lagom och bra nyårsfirande! Party för de som ville ha party, en skön soffa att vila på för tröttisar som mig och två bebisar att gulla med. Bättre än så kan det ju inte bli!
Det var lite för trevligt och jag hade huvudet på andra håll så det blev inte mycket fotat alls under tiden Annie och Oskar var här. Men det är ju på ett sätt positivt. Att istället vara mer här och nu. Däremot blev det inte den vanliga bilden på oss tre som vi brukar se till att ta på nyår så det får duga med snapchat-bilden jag stal från Annie.
Hipp hipp hurra på det nya året! Det här året ska bli så mycket bättre än det här sista skitåret varit. Det har jag bestämt! Dags att ta revansch, hitta min väg och få ett fungerande liv igen! Ett lite annorlunda liv än tidigare men ett fungerande och bra liv.
På nyårsdagen blev det en lugn frukost med fina vänner och bebislek innan vi åkte hemåt igen. Annie smet iväg för att träffa en barndomsvän som passande nog bodde bara 10 minuter ifrån mig. Oskar och jag hängde i soffan fram till det var dags att börja knåpa ihop lite middag. En otroligt god vegansk gryta stod på menyn. Sen ägnade vi kvällen åt att dricka te, äta choklad och titta på film. Okej, jag kan möjligtvis ha slumrat mig igenom filmen men på nyårsdagen är det okej.
Dagen efter var det dags för dem att hoppa på tåget tillbaka till Göteborg igen. Trots att de varit här i flera dagar så kändes det ändå inte som tillräckligt med tid. Så himla opraktiskt att förvara några av de bästa människorna så långt bort! Hoppas att det inte dröjer ett år igen innan vi ses!
God jul, god fortsättning och jag kan ju passa på att klämma in ett gott nytt år också när jag ändå är igång! Haha! Sista veckan har varit lite av en berg- och dalbana. Som livet verkar vara numera. Jag tänkte att vi kunde kika lite på hur julveckan har varit.
Lilljulafton
Förra helgen gjorde mamma och jag julgodis på lördagen. Marsipan smaksatt med olika sorters sprit och doppade i choklad. Det har blivit lite av vår jultradition. Dagen före julafton blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vid lunchtid fick jag en rejäl kortisolkänning så istället för att fixa och stöka med julfixande blev det till att stoppa i mig en massa extra kortison, bädda ner mig på soffan och dricka buljong istället. Ovanligt svårt att bli människa igen dessutom och hann rasa en vända till framåt kvällen. Framåt middagstid hade vi lyckats vända det värsta ändå, det är bra med snälla och numera ganska vana föräldrar som kan skrapa ihop mig när jag inte förstår bättre själv. Så julmaten gick till slut att provsmaka på lilljulafton, som det ska vara! Mammas sill kan nog vara det bästa på hela julen tror jag.
Efter maten var det dags för Bingolottos uppesittarkväll. Dagen före julafton brukar oftast vara den absolut bästa juldagen tycker jag. Det har alltid varit vår juldag tillsammans, jag, mamma och pappa. Granen lyckades vi pynta klart i reklampauserna. Vi hamnade lite efter i planeringen för dagen när eftermiddagen inte blev som tänkt riktigt men det gick ju bra såhär också. Trots att vi hade två bingolotter i var vann vi inte någonting alls. Inte ens en ynka nyårslott.
Sedan min första julafton när jag var 9 månader gammal har vi haft traditionen att jag alltid fått en julklapp kvällen före julafton. Det började för att föräldrarna skulle få äta middag i lugn och ro och gav mig en julklapp att slita och dra i under tiden. Sen har det hängt kvar som tradition och kommer nog göra det tills jag får egna barn. Innehållet i julklappen är mindre viktig egentligen, det är själva traditionen som betyder något. Men i år var det en väldigt fin kofta i paketet.
Julafton
På julaftonsmorgonen tassade jag upp och gjorde mig ett par julskinksmörgåsar till frukost och åt till sista avsnittet av julkalendern. När mamma lite senare kom upp påminde hon om att jag ju hade glömt bort strumpan som hängde kvar på min dörr. Så det blev dags att undersöka den lite närmare. En Bamsetidning, juleskum och favoritchokladen. Och ett avlångt paket med en ny tumstock. Väldigt välbehövt då min gamla har sett bättre tider och tappat ett par decimeter på slutet.
Något som (tyvärr) har blivit lite av en tradition för min del är att jag alltid slår in julklapparna i sista sekunden. Alltså i smått panik på förmiddagen på julafton. Varje år tänker jag att jag ska vara ute i bättre tid och varje år så skiter det sig ändå. Haha! Men de få paket jag behövde fixa blev inslagna till slut! Ett till föräldrarna och ett till julklappsspelet vi skulle ha med släkten.
Efter lunch sa jag hejdå till julgrisen som jag dagen före fick ett infall att piffa till lite extra med glitter. Ibland får jag ganska bra idéer ändå i min lilla kortisonbubbla trots att inte mycket annat funkar just då. Han blev himla tjusig tycker jag! Vi hoppade på bussen och åkte till min moster där det väntade fika till Kalle Anka.
Efter Kalle passade jag på att låna en säng och vila en stund i väntan på maten. Ganska mysigt att ligga och lyssna på hur de andra stökade precis utanför.
Sen var det dags för julbord! Massor av god mat, som vanligt! Förrättsdelen är ju verkligen den bästa! Köttbullar går ju att äta när som helst annars så det gäller att passa på att äta sill och lax och annat gott!
Jag hade redan julpiffat mig med en julkofta och riktigt pråliga julörhängen som plingade. Lagom till maten kom mina kusinbarn med pricken över i:et i form av glittriga renhorn! Perfekt tyckte jag! De andra i släkten var väl kanske mindre roade av sina huvudbonader.
Tomten hittade till oss i år också men han börjar nog bli lite gammal och förvirrad nu tror jag. För han hade bara julklappar till mina kusinbarn. Vi andra körde något variant av julklappsspel efteråt istället. Jag fick Rum 213-triologin av Ingelin Angerborn och jag höll hårt i böckerna spelet igenom, trots att jag nog fick flest möjligheter till att byta julklapp.
Juldagen och mellandagarna
På juldagen var det lunch hos min faster med familj som gällde. Mina kusiner var där också och det var alldeles för länge sedan jag träffade dem sist. Trevligt! När vi kom hem fick jag en hög med julklappar till från föräldrarna. Fördelen med att inte ha julklappar ordentligt på julafton blev att de jag fick från föräldrarna spreds ut över flera dagar istället. Jag fick lite kläder och en del saker till min lägenhet som jag önskat mig.
Så mellandagarna ägnades åt att bygga soffbord och sy gardiner som jag fick i julklapp. Jag hade också klurat på att byta plats på hyllorna i mitt sovrum och vardagsrum och jag kompletterade med en ny tv-bänk också som passade ihop med nygamla hyllan i vardagsrummet. Allting blev så himla bra tycker jag! Jag har letat sedan i våras efter färgglada gardiner men bara hittat 50 varianter av beige typ. De här passar mig mycket bättre! Vardagsrummet fick både mer förvaring, känns mycket rymligare och jag fick en bra plats att packa upp- och ner mina fioler på. Perfekt verkligen!
Igår packade vi ihop mina saker hos föräldrarna och flyttade ner allt till mig så nu bor jag hemma hos mig själv igen! Inte en dag för sent även om det känns väldigt ovant och lite osäkert också. Men det var dags nu. Så himla skönt att få krypa ner i min egen säng igårkväll med en kopp te efter att föräldrarna gått hemåt. Det tog sin lilla stund att få iordning på allting men nu bor både jag, alla fiolerna och datorn här igen! Och idag kommer Annie och Oskar hit i flera dagar! Nu tänker jag att livet får vända och gå åt rätt håll en gång för alla! Nytt år och vägen till ett bättre liv fortsätter helt enkelt!
I år kan jag inte säga att jag har särskilt mycket julkänslor. Det är nog en kombination efter den allmänt lite röriga hösten och att åldern lite börjar sätta sina spår. På nåt sätt verkar julkänslorna avta lite mer för varje år. Nästa år hoppas jag på revansch, då ska jag börja med julmusik och glögg redan i november!
För att få lite julkänsla och att hitta på något kul så köpte vi biljetter till Jill Johnsons julturné Welcome to Christmas Island, jag och föräldrarna. I torsdags kom hon till konserthuset och hade med sig Sandviken Big band under ledning av Anders Berglund.
Jag hade en riktig skitdag på alla tänkbara sätt i torsdags. Som alltid optimal tajming. Men på något sätt lyckades jag skrapa ihop mig tillräckligt med hjälp av föräldrarna så vi tog oss iväg ändå. Även om jag fortfarande känner av lite “baksmälla” efter att ha prejat mig iväg så var det bra att jag tog mig dit. Det hade varit ett större nederlag att vara hemma.
Konserten var över lag väldigt trevlig och bra. Jill Johnson håller ju alltid hög nivå men det var ändå som att det där lilla extra saknades jämfört med andra gånger jag sett henne. Både live och på tv. Sen kan jag tycka att om man har med sig ett helt storband så blir det lite konstigt att ha inspelade syntstråkar på flera låtar. Visst, jag är nog kanske lite partisk i den frågan. Jag har svår allergi för konstgjorda stråkljud. Utöver det så var det en trevlig konsert med bra musik. Roligt med några, för mig, nya jullåtar och inte bara de vanliga sönderspelade radiolåtarna. Otroligt duktiga musiker allihopa och Anders Berglund är alltid bra.
Min förhoppning att få lite mer julkänslor gick däremot inte riktigt som tänkt. Visst, en aning mer julkänslor gick jag därifrån med. Men det är tyvärr fortfarande en väldig brist på den varan. Jag ska försöka kompensera med mycket julmusik och glögg nu under helgen!
Det har varit 75 ganska långa dagar som äntligen fått sitt slut. Sedan början av oktober har jag haft den här prylen i överarmen. En piccline som jag döpte till Pigge. Även om det var en stor förbättring jämfört med infarterna som bara krånglade så har det inte varit någon höjdare att ha den där så länge.
Sista natten med en massa obekväm plast.
I måndags var det äntligen dags att få plocka bort den. Något jag trott flera gånger tidigare att jag skulle få göra men sen skulle den prompt sitta kvar ett tag till varje gång. Så jag vågade knappt tro på det förrän den faktiskt var borta den här gången. Sen har jag tyckt att tanken på att dra ut något som är 42 cm långt och som går hela vägen in till hjärtat varit lite läskigt också.
Tryckförband i ett dygn.
Men det gick över förväntan och kändes ingenting när hon drog den. 10 minuters tryck på direkt efteråt och sedan fortsatt ryggläge utan att röra armen i en halvtimme. Sedan fick jag gå hem med order om att inte lyfta något samma dag och ta det lite lugnt dagen efter. Sen kunde jag vara igång igen som vanligt.
Mittenpricken som knappt går att skilja mot alla andra leverfläckar jag har.
Nu är det bara en liten prick kvar som knappt kan räknas som ett sår ens. Häftigt hur snabbt kroppen läker trots att det suttit där så länge ändå. Så himla skönt att ha fått bort den! Bara det att kunna duscha ordentligt är en lättnad och slippa ha plastflärpar som trycker in i armen hela tiden när jag ska sova. För att inte prata om klistret och plasten som kliat och retat i 75 dagar! Det lite komiska är att det är det sista klistret på omläggningen nu efteråt som var värst för huden.
Framförallt är det så skönt att slippa ha något i armen som hela tiden påminner om att det varit en rätt tuff och kämpig höst. Det kommer att vara bra för själen! Ett steg till i vägen mot ett bättre liv!
Årets tema på Musikhjälpen har berört mig lite extra. Funktionsnedsättningar finns i så otroligt många former och varianter och alla behöver få bättre förståelse i samhället. Vi har det bra här i Sverige jämfört med många andra länder men det finns väldigt mycket kvar även här. Framförallt när det kommer till att bli accepterade och få den hjälp och det stöd som behövs.
Mitt nattsällskap den senaste veckan.
En funktionsnedsättning kan vara så mycket mer än det som först kanske är uppenbart. Socialstyrelsens definition av funktionsnedsättning innebär att en människa har nedsatt förmåga att fungera fysiskt eller psykiskt. Det kan inkludera till exempel de som lider av psykisk ohälsa av olika slag och de som har fysiska sjukdomar. Saker som inte är synliga utåt men som kan hindra mycket i vardagen. Möjligheterna att kunna utföra ett vanligt jobb eller leva ett “normalt” liv.
Vad är normalt?
Just ordet “normal” har jag alltid varit lite allergisk mot. Vad är det som ska avgöra vad som är normalt och inte? Jag har aldrig passat in i någon av de “normala” mallar som det förväntas av en i dagens samhälle. Det har inte blivit bättre när jag under de senaste 10 åren varit sjuk. När jag var yngre hade jag svårt att inse det och hade hela tiden känslan av att inte passa in. Nu har jag tröttnat på att kämpa emot och jobbar istället på att acceptera att jag är som jag är och att jag duger ändå. Både när det gäller min personlighet och de funktionsnedsättningar som jag fått till följd av de sjukdomar jag lever med.
Men det är en ganska tuff väg att gå, inte bara att själv acceptera allting utan med allt runt omkring som tillkommer. Idag förväntas det att alla ska jobba heltid, ha minst tre hobbies, tid över till vänner, tjäna mycket pengar, ha ett perfekt hem och träna fyra gånger i veckan. Ja, något åt det hållet i alla fall, ni förstår min poäng. Men vi som kanske inte kan eller vill leva ett sånt liv? Var hamnar vi?
Perfekt för mig som är vaken mycket under nätterna.
Fokus på ett fungerande liv
Att alla har rätt att funka olika är en otroligt bra tanke och något jag verkligen hoppas ska bli mer verklighet även här i Sverige. Att det ska gå att få jobb ändå utan att behöva dölja sina sjukdomar eller funktionshinder. Inte behöva ha samvetskval över hur man berättar för en potentiell arbetsgivare att man är deltidssjukskriven och har flera kroniska sjukdomar. Att inte känna att man sviker vänner eller familj när man behöver ställa in eller ändra planer i sista sekunden för att kroppen helt enkelt inte fixar det. För tankarna om vem som skulle vilja anställa en sån som mig kommer otroligt snabbt. Och tankar kring vem som skulle vilja, eller framförallt frivilligt välja, att leva ett liv tillsammans med mig med den extra krydda som kommer med det livet.
Det har resulterat i att jag under alltför många år stängt ute folk och försökt låtsas som att allting alltid är bra. Att jag klarar mig själv. Ensam är stark. Något jag kan tänka mig att många andra med dolda funktionshinder också gör för att försöka bli bättre accepterade och inte vara till besvär. Nu försöker jag istället hitta ett fungerande liv utifrån de numera ganska annorlunda förutsättningar jag har. Det går långsamt och det är svårt att lära gamla hundar att sitta men sakta men säkert går det framåt. Bara det att jag accepterar mig själv mer och bättre accepterar hela situationen nu gör att allting blir lite lättare. Jag försöker bygga mig ett fungerande och bra liv MED de förutsättningar jag nu har istället för att jobba MOT dem.
Genom det här vill jag lyfta fram och öka förståelsen för de dolda funktionshinder som finns och som det pratas för lite om. Jag är verkligen inte ute efter att folk ska tycka synd om mig eller få en massa medlidande. Det är bland det värsta jag vet. Däremot kanske jag behöver en extra hand ibland eller lite överseende med att saker inte alltid blir precis som planerat.
För precis som Musikhjälpen har lyft fram i en vecka nu: Alla har rätt att funka olika!
Hej och hå, inte klokt att det redan är lucia och jul! Var har den här hösten tagit vägen egentligen? Den här veckan är fiolen luciapiffad med glittret som legat och väntat i fiollådan ett helt år nu sen sist.
Det blev en tidig frukost med lucia på tv och Musikhjälpen imorse. Det hör till, annars är det inte riktigt jul tycker jag. Herregud, det har ju till och med snöat lite idag! När hände det sist på lucia?! Förra året började jag jobba strax före klockan åtta på morgonen så då blev det inget. Så nu var det verkligen på tiden att få återuppta traditionen igen. Roligt att de börjat ha med mer folkmusik i luciafirandet tycker jag. Jag blev verkligen inspirerad av fioltjejen som var med i år. Hela luciafirandet tyckte jag över lag var väldigt trevligt.
Resten av dagen har bestått av två bra, inspirerande och positiva möten. Två ganska energikrävande och olika möten men båda hoppas jag på olika sätt kunna leda till positiva saker inför framtiden.
Nu blir det vila och en tidig kväll ikväll. Det behövs! En kopp te och sen krypa i säng får det nog bli.
Nu är det nästan en vecka sedan men i lördags var det dags för 30årsfesten som jag och sju andra vänner har planerat under hösten. Närmare 90 personer skulle vi samla i en lokal ute i Bälinge och vi hade både bubbel och buffé ordnat.
Såklart vaknade jag med en ganska usel dagsform. Alltid denna tajming…! Men efter vila under dagen och att peta i mig både mer kortison och en massa salt för att komma på banan igen lyckades jag skrapa ihop mig rätt skapligt ändå. Envishet och vila kommer man ganska långt på.
Såhär tjusiga var vi allihopa med våra stjärndiadem innan gästerna började trilla in. Alla födelsedagsbarnen tillsammans. Vi tyckte att det behövdes något kul för att visa vilka vi var som firade, när inte alla gästerna känner alla. Så vad passade bättre än fräsiga diadem? De svajade väldigt festligt när man rörde på huvudet!
Jag var väldigt glad över att få träffa ett fint gäng datavetare som kom. De sista åren har jag verkligen träffat dem alldeles för lite, ja egentligen sedan jag flyttade till Örebro om man ska vara petnoga. Det behöver verkligen bli ändring på det nu! Jag fick träffa en massa andra gamla vänner också som jag inte träffat på länge och jag fick dessutom flirta lite med Julias gulliga bebis.
Buffén var himla bra och alla var nöjda med maten verkade det som. Alltid kul när folk blir nöjda, mätta och glada! Ja, förutom jag och Julia som fick den torraste, okokta glutenfria pastan som går att ens tänka sig. Den fick inte godkänt! Men allt annat var väldigt bra.
När klockan hade passerat 22, maten var bortdukad och borden undanstoppade var jag ganska färdig för dagen. Man ska sluta när det är som trevligast heter det ju och det gjorde jag nog ganska rätt i. Jag kunde dessutom få skjuts hem med bästa Sara och Jocke som också skulle åka hemåt då. Väldigt smidigt och jag var minst sagt trött när jag satte mig i bilen efter att ha sagt hejdå till alla de andra födelsedagsbarnen. Trött men otroligt nöjd över att ändå ha orkat med kvällen såpass bra som det ändå gick.
