Det är alldeles för lätt att tappa bort sig själv. Tappa bort vad som är viktigt och vad man själv står för och tycker om. Speciellt i ett samhälle där det förväntas att man ska passa in och vara som alla andra. Jag har insett att det är dags för en ny start på livet för mig.

Jag har förnekat, förminskat och hindrat mig själv under alldeles för många år och nu får det vara nog. Jag har tröttnat på att försöka anpassa mig, vara perfekt och leva upp till hur man förväntas vara. Jag har inte behandlat mig själv som jag behandlar andra. Jag har inte varit snäll mot mig själv och givit mig själv chansen att ens räcka till. Det har alltid varit något som inte duger eller som borde vara bättre. Något som borde gjorts annorlunda.

Dessutom har jag inte varit ärlig mot andra i min omgivning. Jag har inte ens givit andra chansen att finnas där med en hjälpande hand när det kanske skulle ha behövts. Jag har inte låtit många veta om de extra hinder jag råkar leva med varje dag. Några vet en del men få vet hela sanningen. Jag har tänkt att det är mina problem och mitt eget ansvar, inget jag ska lägga över på någon annan. Men det är skillnad att lägga över det på någon annan och att dela med sig, kunna ta emot hjälp och släppa in vänner och familj. Det inser jag nu. Hade nära vänner eller familj till mig betett sig på samma sätt hade jag blivit både arg och ledsen. Så jag har insett att det inte är rättvist att behandla andra på det sättet.

Jag har förminskat och hållit mig själv tillbaka på alla plan vilket enbart har blivit en nedåtgående spiral under åren. Både när det kommer till min hälsa, mitt musicerande, min nyfikenhet på nya saker, min kreativitet och mina relationer. Ja, hela livet helt enkelt.

Nu då?

Det här ska från och med nu få vara jag. Precis vad jag är och allt jag vill. Alla mina drömmar, tankar, önskningar och förhoppningar. Allt positivt och även de motgångar som finns med mig ibland. Vägen framåt och uppåt till det liv jag vill leva. Vad det blir i slutändan återstår att se men jag vill få vara fri och gå min egen väg. Jag passar inte in i ett vanligt åtta-till-fem-jobb. Det har jag insett. Jag är snart trettio och älskar att springa runt i färgglada raggsockar och regnbågsrandigt hår för att det gör mig glad. Jag blir lycklig av att göra sånt som man inte riktigt kanske får eller förväntas att göra. Till exempel att spela pop på el-fiol och att jobba med alla möjliga kreativa saker. Eller att skutta runt utan skor, leta äventyr i alla tänkbara hörn och bli fnittrig bara av att öppna en flaska bubbel.

Nu får det vara nog med tankar som att saker inte går att göra eller att jag inte klarar av det jag vill. Jag är inte perfekt, långt ifrån, men vem är det? Jag dömer ingen annan för att de inte är perfekta så varför ska jag fortsätta att döma mig själv för samma sak? Tanken är att ni ska kunna få följa mig här nu i fortsättningen. Följa mig på alla mina gamla, nya och tokiga upptåg.

Vem är jag?

Jag är:
Drömmare, musiker, pratglad, färgstark, älskar (mammas) raggsockar, kreativ, positiv, envis, nyfiken, rastlös, barnslig, rättvis, bestämd, bubbel-älskare, långhårig, fotograf, tycker om att skriva, bokälskare, pryltokig, föredetta datavetare, teknikintresserad, chokladfantast, noggrann, förvirrad, tankspridd, älskar djurvideos, musikgalen, te-galen. 

Jag har:
Binjurebarksvikt (Addison), endometrios, fibromyalgi, astma/bronkiektasier. 

Jag är betydligt fler saker än vad jag har, något som är viktigt för mig att lära mig att fokusera på. Jag ÄR INTE mina sjukdomar men de råkar vara en del av mig. Något som har format mig till den jag är idag på både gott och ont och givit mig många erfarenheter längs med vägen och fler kommer det bli.

Det här är min väg framåt.

Follow my blog with Bloglovin